Ojdå

Det här har jag gjort idag. Nej, ja har int bryti armen utan varit på gipsskolning. Ett gipsproffs visade nya tekniker åt oss. Det här är vad min kollega åstadkom på mig. Det måst va väldigt behagligt att lifta med en sån här. Måst prova nångång.
Det har varit värsta mjukstart dagen och nu har jag två dar ledigt. Jag möttes imorse av trötta och stressade arbetskompisar som sprungit omkring i en månad nu under tiden som jag bara levt livet. Och plötsligt vill jag bryta armen på riktigt...

Köpte en bok igår som heter: "Snälla flickor förändrar inte världen" av Lynne Hybels. Den e bara 100 sidor lång så ja läste ut den snabbt. Men de sku ja int ha gjort om int de sku ha vari som att läsa om sig själv. En riktig ögonöppnare. Den handla i princip om en kvinna som levt 30 år av sitt liv som en snäll flicka. Hon frågar int sig själv va hon vill med sitt liv, va hon brinner för. Hon lever sitt liv enligt sin man, känner till hans intressen, passioner, planer och uppgifter mycket bättre än sina egna. Faktum e att hon int känner sig själv alls. Så till slut sjunker hon i en depression över att hon int tycker om sitt liv o orkar int leva i den längre. Hon har ägnat sitt liv åt att göra det som hon antar hon ska göra för att vara Gud och alla andra till lags. Hon vill bli accepterad av alla. Men hon ägnar sig åt helt fel uppgifter som suger musten ur henne. O så fattar hon att hon måst hitta sig själv, söka sin egen passion och uppgift i livet. Hon inser att hon måst ägna ett tag åt att bara vila ut o andas. Hon lämnar uppgifter som hon ägnat mycket tid åt o som hon tror folk förväntar sig att hon ska hålla på med. O just de kräver mod. Till slut tar hon steget ut i sitt EGET liv och utvecklas till den hon vill vara, den hon e skapad till.

Kom på att de e den sortens liv jag lämnade över 1 år sedan. De va de enda liv ja kände till o trodde att ja ville leva. Ja kände min pojkvän o hans liv bättre än mitt eget, ja kände faktist int mig själv alls. Än en gång va det de bästa som kunde hända. Men ja har sträta emot mitt nya liv o försökt ta genvägar hit o dit fö att slippa växa. Att växa tar sjukt.

Nu har jag då fått vila, känna efter vem ja e o varför ja finns till. Men ja har varit just en sån där snäll flicka som försökt vara alla till lags tills ja blivi just en sån som ja int vill vara, en sån som ja int e. Nåja, de e ja nog fortfarande men ja har komi en bit på vägen. Men de e den där snälla flickan i mig som känner sig skyldig då chefen frågar va de e som ja ska göra så att ja måst jobba hälften mindre. När ja svarar: "Läsa språk, musik och handarbeta", blir hennes svar bara tystnad. Sedan tänker den snälla flickan att hon är en lat och dum arbetare som väljer att lämna andra i sticket och ägna sig åt nåt som hon int ens får en utbildning från. Men den snälla flickan lever ju enligt andras accepterande och inte enligt sina egna planer och drömmar.

Ja har kommit fram till att ångest och stress över att int vara tillräckligt bra och effektiv fast lönen håller mig bekväm varje månad e int de ja kommer att värdesätta sedan när ja ser tillbaka på mitt liv. De e de att ja lärde mig spanska och att spela nåt instrument som ja kommer att minnas och kanske även de att ja sedan for ut o göra de som ja brinner för. Nu säger ja då int att min utbildning har varit onödig fö de har den verkligen int vari. Ja kan bara int lämna o stampa på ställe då de finns så myki annat här i livet än plikten att försörja sig själv och leva upp till andras förväntningar.