Inatt har jag vankat fram och tillbaka med en baby som vägrade sova i egen säng. Efter alla tänkbara försök att göra babyn nöjd med matning och blöjbyten etc. kom jag fram till att babyn sov bara i famnen. Vet inte hur många timmar jag bar på den sovande ungen som vaknade med gråt varje gång jag försökte lägga tillbaka i sängen.
Jag lyfter ännu en gång på hatten åt alla föräldrar som gör det här varje natt och som kanske inte ens får babyn att tystna utan får lyssna på skrik hur länge som helst.
Där under nattens timmar slogs jag av en otrolig tacksamhet över att jag inte har barn.
Hur mycket bra de än må föra med sig så skulle jag inte vara färdig att bli förälder.
Jag förundras över dessa stålmänniskor som får barn efter barn och bara orkar... för att de måste såklart, men att de klarar det galant trots att de går på sparlåga.
DET kallar jag kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar