Det här med barn

Jobbar nattskift 1/3

Har kånkat omkring på en nyföding under ca. 2 timmar

Hade lite problem att tolka babyns signaler så det tog en stund innan

gråtandet böts ut till harmonisk sömn

Jag vandrade omkring med det lilla livet i famnen

och tänkte på alla i min ålder som redan lever mitt i mammaverkligheten

Att det faktiskt går att vara någons mamma

 Och de flesta klarar av att hålla dessa barn vid liv

utan att någon annan lägger sig i

Här får jag lämna över barnet till föräldrar eller kollegor

och gå hem till mitt där ingen är beroende av mig

Är det just det här som ska fylla ut något tomrum inom oss?

Att vara behövd och avgörande viktig för någon annans överlevnad

Är det då vi blir hela?

Det skulle vara så naturligt att få barn och bli någons mamma

Men ärligt talat vet jag inte om jag skulle vara en bra sådan

Eller ens trivas med den rollen

Även om kroppen och omgivningen instämmer i den kollektiva pressen
där det pratas om tickande klockor

Jag är rädd att jag levt för länge med min förvridna överlevnadsmekanism

som gått ut på att bli självständig och allmänt oberoende av andra

Och kanske någonstans på vägen har den idylliska tanken om att bli familjemamma

bytts ut till en självcentrerad livsstil som inte vill störas av för stort ansvar

Ändå kan livet trots allt ta snabba vändningar

och det här behöver inte alls vara den slutliga versionen av mitt liv

där jag ser på från sidan då andra väljer ett liv med barn

Men just nu är det bra såhär