Vardagsmartyren

Under senaste 7 månaderna har jag jobbat för mycket

Visst har jag även förr haft en tendens att vara den som far på jobb på lediga dagar

Men det här året har varit exceptionellt galet

Jag har proklamerat min duktighet åt höger och vänster

Genom att förklara hur många dagar jag lyckats jobba i sträck

Och njutit då folk sagt att jag måste ta det lugnt

Och så inser jag ändå att det handlar om det mest tråkiga och vanliga dilemmat:

Även om jag inte skulle klara av att vara bra på nåt annat

Även om jag inte kör med husbygge eller barnploppande

Så kan jag åtmistone jobba

Hårt

Inners inne har jag gottat mig åt faktumet att jag behövs och inbillar mig vara den oersättlige arbetaren

Och så har jag blivit just precis den jag aldrig skulle bli

Eftersom jag inte lärt mig att säga nej

Har jag blivit en martyr

Och martyrer är ganska motbjudande typer

Svåra att orka med i längden

Det handlar ju bara om att krampaktigt försöka samla åt sig beröm för

att man offrar sitt liv åt arbetet

Samtigt som man egentligen bara vill ha ledigt

Ett liv

Och sedan när de lediga dagarna äntligen kommer

Sitter jag som ett vrak på tåget och blir sur och bitter på människor som skrattar och pratar

Eftersom jag, vardagsmartyren, behöver vila

I jakten på ett liv
Och kommer tillbaka som ännu tröttare

Och även om jag vet att den som "säljer sitt liv" för arbete och beröm

Aldrig kommer att få det man egentligen söker efter

Så ser jag sakta på

Lite från sidan

Och känner hur likgiltig jag egentligen är

Det kommer att krävas mer än bara ett beslut att ta vara på sig själv

Jag vet inte vad jag egentligen väntar på

Men så här kan jag ändå inte fortsätta

Även om jag vet att det är precis vad jag kommer att göra

Tills väggen kommer mig till mötes