Vad är det med mig? Är ständigt gråtfärdig. Och jag vet inte varför. Jag kan skratta med andra så att ja får magknip och efter några minuter sväljer jag än en gång gråten djupt ner i magen. Oftast händer det när ja e bland folk och då låter jag bli. Men egentlign vill jag släppa ut det för jag hoppas att de sku ta bort ångesten för gott.
Försöker hela tiden koncentrera mig på andra omkring mig och fylla alla tankar med vardagsangelägenheter så att ja slipper tänka på mig själv. Faktum e att det börjar bli lite väl självcentrerat annars. Men alltid i nåt skede börjar det krypa fram sorgliga tankar igen. Vill hitta nån pausknapp för mitt liv. Jag vill ha semester från mitt huvud.
Men samtidigt som ja nästan får fnatt med allt så känns de att de hör till. Ännu en bit i livet som måste genomlevas för att fylla någon mening.
För snart 2 år sedan släpade jag mig på förbön, en av de första gångerna. Ja förklarade vad som gjorde mig ledsen och att ja verkligen behövde öppna mig för någon. Den mysiga kvinnan såg sedan en bild om att åka slalom i dimma. Hon förklarade att mitt liv kommer att vara som att åka slalom i dimma för en tid framöver. Jag passerar olika milstolpar men jag ser följande stolpe först när jag passerat den föregående. Ja kan och klarar inte av att se hela backen framför mig på en gång. Nu när ja tänker på de e de just det som hänt mig under den här tiden. Det har hänt en hel del grejer och oftast ganska plötsligt utan större förvarningar. Jag har börjat skymta olika möjligheter först lite innan jag stigit in i uppgiften/händelsen. Ganska spännande och framför allt har det krävts tålamod för det. Nu kommer ja ihåg att ja tidigare skrivit om att befinna sig i nån form av dimma hela tiden. Det är ju just det de handlar om kom jag på. Men de e nog bara att fortsätta åka vidare och passera stolpe efter stolpe. Kanske klarnar det snart och jag börjar se målet.
Försöker hela tiden koncentrera mig på andra omkring mig och fylla alla tankar med vardagsangelägenheter så att ja slipper tänka på mig själv. Faktum e att det börjar bli lite väl självcentrerat annars. Men alltid i nåt skede börjar det krypa fram sorgliga tankar igen. Vill hitta nån pausknapp för mitt liv. Jag vill ha semester från mitt huvud.
Men samtidigt som ja nästan får fnatt med allt så känns de att de hör till. Ännu en bit i livet som måste genomlevas för att fylla någon mening.
För snart 2 år sedan släpade jag mig på förbön, en av de första gångerna. Ja förklarade vad som gjorde mig ledsen och att ja verkligen behövde öppna mig för någon. Den mysiga kvinnan såg sedan en bild om att åka slalom i dimma. Hon förklarade att mitt liv kommer att vara som att åka slalom i dimma för en tid framöver. Jag passerar olika milstolpar men jag ser följande stolpe först när jag passerat den föregående. Ja kan och klarar inte av att se hela backen framför mig på en gång. Nu när ja tänker på de e de just det som hänt mig under den här tiden. Det har hänt en hel del grejer och oftast ganska plötsligt utan större förvarningar. Jag har börjat skymta olika möjligheter först lite innan jag stigit in i uppgiften/händelsen. Ganska spännande och framför allt har det krävts tålamod för det. Nu kommer ja ihåg att ja tidigare skrivit om att befinna sig i nån form av dimma hela tiden. Det är ju just det de handlar om kom jag på. Men de e nog bara att fortsätta åka vidare och passera stolpe efter stolpe. Kanske klarnar det snart och jag börjar se målet.
2 kommentarer:
jag tror jag vet hur det känns, iaf. med att ständigt vara gråtfärdig...ibland har jag såna perioder och det är jobbigt alltså! man tänker för mycket.
intressant beskrivning det där med att livet ibland är som att åka slalom i dimma, hoppas du kommer i mål snart:)
tack för uppmuntran :)
Skicka en kommentar