Idag hittade jag min tröja på ett bord och den såg ut såhär. Dagen före hade jag målat den med hjärtats lust och slängt några träklossar över alltihopa. Det är rätt kul att måla såhär då det ser ut som man bara hällt färg över det hela, splash.
Har även jobbat ikväll. Det blev en rätt behaglig arbetsdag med tanke på att mitt huvud känns sprängfärdigt av snor. Min arbetskompis är världens snällaste Afrikan. Han har väldigt bra arbetsmoral som jag bara kan önska att jag ännu hade: "Det fixar sig till slut och under tiden kan man le åt varandra och hjälpa till så mycket man kan". Mera sådant så blir jag kanske en glad arbetare igen som trippar med lätta steg till jobbet ivrig över att få hjälpa andra.
För några dagar sedan grät jag floder och ville bara bli liten igen då allt ännu var lätt. Jag ville nästan åka hem och krama mina föräldrar och sedan hoppa på ett tåg för att även krama min bror. Det kändes att jag behövde bekräftelse från alla håll och kanter för att inte spricka av förtvivlan. Ibland blir jag rädd att tiden rymmer ifrån mig och jag inte hinner älska och bevisa det. Jag känner mig förfärlig över att jag inte visar hur mycket jag älskar dem som alltid älskat mig. Sommarens händelser fick mig att stanna upp och se hur livet bara kan ta slut och mitt i allt är man ett steg mer ensam. Och vem skall hålla min hand då det händer?
Men jag fattar. Tack och lov att jag fattar. Det finns en högre kraft som finns kvar fast alla andra skulle lämna mig. Och ja, dagarna efter mitt gråtande har varit så underligt bra. Det har varit lättare att andas in mitt liv. Insåg att jag har det så bra med alla knasiga mänskor omkring mig. Dessutom hade min underbara kusin blivit orolig då hon inte hört från mig på hela dagen och visste att ja va förkyld. Sånt kan man inte köpa ens med dyrbaraste guld.
Det här måste låta så väldigt självcentrerat. Men det är vi ju alla mer eller mindre. Ibland lyckas man dock ge från sitt självcentrerade lager av kärlek åt andra och bara önska att det händer snart igen.
Och så hör man en sång under tiden man skriver som säger just det här och ännu mera.
Those who are dead are not dead
They’re just living in my head
And since I fell for that spell
I am living there as well Oh..
Time is so short and I’m sure
There must be something more
Those who are dead are not dead
They’re just living in my head oh…
And since I fell for that spell I am living there as well oh…
Time is so short and I’m sure
There must be something more
You thought you might be a ghost
You thought you might be a ghost
You didn’t get to heaven but you made it close
You didn’t get to heaven but you made it close....
-Coldplay 42-
3 kommentarer:
Du är så cool och uppfriskande. :-) Tröjan blev fin! Ibland känner man sig bara så upp och ner, men det är bra du kan uttrycka det och förstår att uppskatta din familj och dina kära. Mer sånt så blir världen en bättre plats att leva i!
Oj tack linda! Hur mår du förresten?
Jo tack, mår nog hyfsat. :-) Går på antibiotika nu och håller tummarna att allt ska bli bättre sen. ;-) Nä men tar i så mycket jag bara kan varje dag bara för att det är så roligt att leva, dona hemma, etc. Sen kryper jag i säng med värkande rygg, men sånt är livet. Tur jag får vila när jag behöver det. Har just börjat orka med kortare promenader igen. Bara ca 8-9 v kvar nu! :-D Gillade ditt tilltag med lakanen förresten, orginellt och troligen bara skrämmande om man har läskiga grannar. ;-)
Skicka en kommentar